Hej gott folk!

 

För några dagar sedan bokade Tom och jag en resa till Malaysia på nyår. Känns väldigt skönt att slippa den där stressen med att försöka få ihop planer inför nyår samt det här med att dricka massa alkohol och festa. Jag har tappat lusten helt med att festa eller bara ta ett glas vin. Jag känner att jag verkligen inte behöver det och jag blir alltid så ångestfylld dagen efter med en klump i bröstet och känner att jag bara vill grina. Då väljer jag hellre en hemmakväll med cola zero. 

 

Det ska bli så skönt att komma iväg från vardagen och den här mörka och kalla vintern i några dagar. 
Eftersom jag är ledig över jul och nyår från skolan så bad jag om semester från jobbet så vi kan åka iväg. Älskar verkligen att resa! Älskar det här med att upptäcka nya platser, göra utflykter, värmen och det tropiska. Den känslan man har när man går på stranden i 30 graders värme och tittar upp mot palmerna. Det är då jag mår som bäst. Och jag är så glad att Tom är precis lika och att jag får uppleva allt detta med honom. 
Jag väntar mig att få se massa vilda apor under denna resa! Väntade mig det när vi var i Vietnam, men nej nej. Det enda vi såg var en fastkedjad apa som skulle locka turister och det fick mig bara att må extremt dåligt. 

 

Hur mår jag idag då? Jag har verkligen gått in i en sådan period där ångesten påverkar mig så pass mycket att både skola och jobb blir drabbad. Det har blivit en del sömnlösa nätter med hjärtklappningar att jag behövt sjukanmäla mig. Och att behöva göra det ger mig ännu mer ångest för jag känner både att jag hamnar efter i skolan då vi har viktiga genomgångar inför tentor och med jobbet så förlorar jag ju pengar. Men vad fan gör man? Känns extremt jobbigt att behöva bemöta kunder och ta massa skit när det känns som att man ligger på botten och även sitta vid skolbänken från 8:30 till 16:00/17:00 när man inte sovit och måste fokusera. 
Jag vill ju verkligen klara denna utbildning så jag kan säga upp mig och få en heltidstjänst och få tjäna mer för mitt slit. Men jag tröstar mig med att jag klarat dom två tentor vi har haft. Dock känns det extremt stressigt att jag har en tenta igen om precis en vecka som jag knappt pluggat något till. Jag har som inte vetat vart sjutton jag ska börja plugga till den?

 

Vissa dagar går det bra med min ångest, ibland känner jag den inte och vissa dagar är det väldigt jobbigt. Det började egentligen i somras och sedan har det som bara trappats upp. Vet inte hur det började, men med stressen i skolan, jobbet där allt bara faller samman och att ha en person i sin närhet som endast tar mer energi än vad den ger. Man vet inte om personen vet att hen gjort fel fast hen säger det. Man är ju så rädd att allt ska upprepas. Personen har faktiskt sårat mig väldigt mycket men samtidigt är det en person som alltid betytt väldigt mycket för mig, det går liksom inte bara att klippa allt. Men just nu har jag tagit lite avstånd och försöker fokusera på skolan. Men det är som jobbigast på nätterna när man inte kan sova och det är det enda man tänker på och känner en sådan stor saknad och tänker på de bra stunder man har haft tillsammans, men på senare år har jag mer och mer känt mig kvävd. Men det är också för att denna person är extremt krävande. Vi får väl se hur det slutar.

 

Nu ikväll sitter jag ensam i lägenheten medan Tom är ute på galej. Jag har haft en lång dag i skolan och är extremt trött. Kommer inte orka plugga något idag, men har lovat mig att jag måste spendera min lediga lördag imorgon på plugg och ett paus på gymmet för att lufta hjärnan litegrann. Kommer behöva ge bort ett av mina jobbpass i veckan för att jag behöver den dagen till tentaplugget. Men samtidigt är det INTE HELA VÄRLDEN om jag inte skulle klara denna tenta. Jag får nya chanser och min lärare verkar väldigt mån om att vi i klassen ska klara denna utbildning. 
Men man blir ju ändå extremt besviken på sig själv om man inte skulle klarar den. 

 

Nåja, nu ska jag slå på en film och njuta av kvällen. Hadee

 

 

Den stora frågan är ju vad sjutton jag gör här igen egentligen? Vad fick mig att logga in på blogg.se egentligen för första gången på 3 år? Jag vet faktiskt inte, det slog mig bara att det kanske skulle vara skönt att skriva ett inlägg här igen, just idag.

 

Hej förresten! Antar att det inte är någon som är inne här och läser eller längre hoppas på att jag ska skriva något. Helt ärligt så har jag inte känt behovet för det så därför blev det ett långt uppehåll.

Men hur är det med mig då är frågan? Hur fungerar livet i Stockholm? Är jag och Mr T fortfarande tillsammans? Vad vill ni ha för smaskigt skvaller? Lugn, jag ska berätta allt! 

 

Ni vet den där känslan när man har träffat den rätte, när det inte går att föreställa sig något annat och att varje dag tillsammans känns som en gåva? Låter så äckligt klyschigt men gud förbannat vad det känns så bra. Och vi har varit tillsammans i 4,5 år nu. Ser hela framtidens resor och barn framför mig tillsammans med min Tom. Ni vet när man plötsligt snubblar, så står människan där och tar emot en och peppar så man reser sig igen. 

 

På senaste tiden har jag känt mig ganska fylld med ångest och stress. Mina symptom som jag hade under tiden jag gick gymnasiet har kommit tillbaka. Äter allergitabletter regelbundet pga. klåda i handflatorna och under fötterna. Det började redan för 2 somrar sedan (?) och det slutar aldrig. Varannan dag börjar det klia och det är då tidigare dos har gått ur kroppen. Uppsökte läkaren för det men han kunde inte förstå vad det var eftersom det inte syns något i varken händerna eller under fötterna och konstanterade då på att det var något med stress, eftersom jag upplevt liknande förr. 
Nu den senaste veckan har jag märkt att jag börjar få stressutslag på kroppen i samband med klådan och sist men inte minst, mina sömnparalyser har kommit tillbaka.
Bara härom natten slumrade jag till efter att jag vaknat till, och ni vet den där scenen från New Moon när Edward har lämnat Bella och hon bara ligger och skriker i sömnen? Exakt så är det. I min sömnparalys ligger jag så och skriker och kämpar och helt från iingenstans dyker mamma upp mitt framför mig. Jag kan inte röra på mig och man vill bara bort. Allt var så verkligt och så läskigt. Det skulle vara en perfekt scen för en skräckfilm. 

Varje gång jag vaknar upp från en paralys känner jag mig alltid så vek och nedstämd. 

Vissa dagar har jag känt mig så nedstämd att en panikångestattack har utlösts. Jag sitter bara och kippar efter luft och riktigt fulgråter. Det jobbiga är att det är så svårt att förklara vad exakt det är som triggar igång känslorna, men det kan vara för att jag är i en period i mitt liv där det händer så mycket förändringar. Jag hatar förändringar, jag vill ha min trygghetsbubbla och aldrig lämna den, men jag vet att i längden så är det bara bra för mig. 

Jag hamnar ofta i konflikt med en person som har stått mig allra närmast. Men jag har insett att jag inte kan ta för mycket och att jag inte kan bli behandlad hur som helst. Min energi tar slut direkt. Det är faktiskt första gången jag känner mig kvävd av en person. Och ni vet när en person har betytt så jäkla mycket för en men man vet att det inte fungerar längre och måste göra något åt det, men det tar emot. Jag har så många gånger försökt göra något åt det, men jag kan inte längre hantera situationen eller göra något för att förändra den. Då jag inte vet hur jag ska hantera det blir det bara att jag gömmer mig. För jag menar, hur klipper man bort någon från ens liv bara sådär? Och hur löser man problemen med någon som vägrar lyssna och inse vad för fel den gör?

 

Jag jobbar fortfarande kvar på Lidl men har gått ner i timmar eftersom jag börjat plugga till Tandsköterska på heltid. Allt förändrades på Lidl och det gjorde det direkt när företaget började tänka på effektivitet och slutade bry sig om personalens mående. Mitt mål är att plugga klart utbildningen som är på 1,5 år och sedan säga upp mig direkt, och det kommer jag göra med världens fest!
När jag förändras som person negativt och får en klump i magen när jag ska till jobbet, kände jag att det var dags för en förändring.
Mitt beslut att läsa till Tandsköterska var väldigt spontant faktiskt. Det tog mig 5 minuter från att hitta utbildningen tills att jag sökte den. Jag fick komma och köra intagningsprov och kom in som reserv på 20 plats. Plötsligt en dag fick jag ett mail från skolan där det stod att jag blivit antagen. Jag hoppas verkligen det känns bra hela vägen nu. 
Idag gjorde jag faktiskt min första tenta och på måndag ska jag ut på min första praktik i 3 veckor. Är sjukt nervös men det kommer nog gå bra. Jag vet att jag kommer lära mig sjukt mycket under denna praktiktid. 

 

Hur trivs jag i Stockholm då? Fortfarande väldigt bra måste jag säga! Men jag gillar inte att vara inne i staden, den triggar igång ångest. Jag älskar Solna, Sundbyberg och den norra delen av Stockholm. Tur att jag både går i skolan, jobbar och bor inom det området. 

Och för att avsluta denna nedstämda inlägg med något positivt - världens finaste tjej föddes i April. Jag har blivit faster! Hon är helt perfekt, hon har allt. Blir alldeles varm i hjärtat och rörd bara jag tänker på henne. Och hur otroligt fin Tom är med henne.Han är med helt såld. Liksom kolla på henne: 

 

 

 

För en månad sedan satte jag mig på tåget med en enkel biljett ner till Stockholm, där alla mina grejer och möbler väntade - och så gjorde mitt hjärta med. 

 

Jag har nu bott i Stockholm i lite över en månad nu och jag trivs så himla bra. Vi är sambos nu, min dröm har gått i uppfyllelse och jag har fått fortsätta på Lidl - där jag dessutom trivs riktigt bra. 

 

Vi har dock inte kommit i ordning sååå jätte bra i lägenheten ännu. Vi väntar på soffan, soffbord måste köpas och en massa sånt. Så det tar den tid det tar, man kan ju inte köpa allt på en gång. 

Men ser så fram emot när allt är fixat! Det kommer bli så himla fint! 

 

 

 

 

Tänk att det snart gått ett helt år sedan jag låg i din famn och du frågade mig om jag ville bli din. Under det här året har vi upplevt så himla mycket och haft så himla många fina stunder tillsammans. Du har alltid kramat om mig när jag varit ledsen, du har alltid muntrat upp mig och fått mig att skratta, du har alltid funnits och alltid gjort allt för mig. Min omtänksamma, kärleksfulla och alldeles helt underbara älskling, vilken framtid vi har framför oss!

 

 

 

För någon vecka sedan åkte jag tillsammans med Tom och hans fina familj till Gran Canaria i en vecka. Det har varit så skönt att få komma iväg och koppla av lite och faktiskt tänka lite på sig själv. Dessutom var det väldigt roligt att lära känna Toms familj lite bättre med. 

Det var rätt kallt på kvällarna och när man var i skuggan. Annars i solen så var det rätt varmt. Här kommer ett gäng bilder:

 

Hej på er!

 

Märker att det dröjer mellan gångerna jag bloggar nu. Det är inte direkt så att jag saknar det, det är faktiskt så att livet kommer emellan. Och nu är det ju så att livet äger så jag ängnar mig hellre åt det än å skiver några rader här... förutom idag då!

Nu tänkte jag faktiskt dela med mig av några härliga bilder från år 2014. Det året började kanske inte så bra och ända till våren var allt bara mörkt.. Tills den 3 Maj då jag träffade världens bästa kille. Jag har aldrig upplevt den här känslan förut, att vara så älskad och känna en sådan kärlek till en person. Jag trodde jag visste vad kärlek var, tills jag träffade Tom. Han älskar mig för den jag är, uppmuntrar mig, får mig att skratta och skrattar med mig. Han har världens goaste hjärta och han påminner mig alltid hur vacker och fin jag är. Jag kan skriva en hel bok om hur underbar han är, men jag ska nog inte göra det, haha! ♥

2014 slutade himla bra och jag hade en helt fantastisk nyår med mina vänner och min älskade. Jag var så lycklig att jag inte kunde hålla tårarna borta. Det var så mäktigt med Ring klocka ring, nedräkningen och min kära Tom vid min sida. Efter tolvslaget gick han och jag ut och tittade på raketerna. Det är faktiskt topp två av våra mest finaste stunder enligt mig. Topp ett, det är när vi sa att vi älskade varandra för första gången. ;-)

Nåja, här kommer bildbomben:

 

Vi gjorde Birsta och Ikea, tatuerade, gick på bio och åt på Bite Line.

 Elin flyttade till Luleå och lämnade mig helt ensam kvar i Sundsvall.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då man känner igen sig i varena ord i en låt och bara känner det helt rakt igenom benmärgen. 

 

 

 

För två månader sedan bilade jag och Malin ner till Varbeg. Vi for på måndagen och kom hem måndagen veckan efter. Vi spenderade en kväll och två hela dagar på Liseberg vilket även var resans mål. Vi bodde mitt ute helt i ingenstans i världens mest läskigaste och nedsläckta bond-by där det finns fullt med majsfält och annat läskigt (men har ni sett Children of the corn eller???!!!). 

Vi anlände vid halt tolv på natten, till Malins pojkväns brors lägenhet där vi bodde under hela veckan, efter att vi har bilat sedan klockan 7 på morgonen och sedan ett stopp på Lotta på Liseberg. Det var som att man var med i en skräckfilm när man satt i bilen där och försökte se sig omkring i bilen i byn där han bodde. Inte ett lyse tänt förutom lamporna på bilen då. För att inte nämna paniken när vi var så sjukt nära på att krocka med ett rådjur. :-))

På Onsdagen kom resten av gänget ner från Östersund. Vi bodde 7 personer i lägenheten.

Två helt lyckade utgångar då alla höll ihop, Ullared, bakisdagar, vara full och springa i majsfältet mitt i natten, en shopping dag på stan och mycket mer. Helix får vi ju inte glömma! Åkte den hela 3 gånger. Första gången bestämde vi oss att det var det första vi skulle göra innan vi åker någon annan karusell. Sagt och gjort. Så sjukt kul och härlig! Dock blev det ju ett sådant tryck i ansiktet att man knappt kunde andas eller forma ansiktet så som man ville så man satt ju där i sätet som världens cp. Men herre gud vad nervös jag var när vi hade satt oss och låst fast spännet och vi började röra på oss. Ville ju bara dö! Men jag satte mig i stolen en andra och en tredje gång. 

 

Nåja, här kommer några bilder! 

 

 

 

Trots min lycka finns det även en sorg i hjärtat. Dagen som jag visste men som aldrig kom, kom ju då tillslut. Mina två hjärtan, älskade, och fina hundar finns ej mer. Vi fick ta ner dem av många anledningar. Det var det absolut bästa för dem och nu får de dessutom vara med mamma. Men så himla tungt och tomt utan dem. Att inte få deras blöta nosar upptryckt i ansiktet när man kommer och hälsar på, att inte få höra deras glada ylningar eller se deras svansar vifta hejvilt när de får syn på en. Älskade Kickan och Killen, vila i frid. ♥

 

   

 

 

Efter ett år väntan och längtan så blev det äntligen midsommar. Som jag och Elin hade väntat på det!

Dagen efter var väl kanske mindre rolig. Först en 50 min bussresa från Gnarp och hem till Sundsvall. Sedan packa det sista för att sedan sätta mig på tåget till Brunflo. Jag kanske inte sade att det var en av mina värsta bakfyllor någonsinn och att jag hade några nära-spy-upplevelser under resorna. Men det var det värt, för fy sjuttsingen vad himla roligt jag hade det. 

Elin och jag var äntligen återförenade, så sjukt god mat, alkoholen förtärdes, åka traktorvagn ner till Skäret, kissa mellan två bilar medan en tant sitter och kollar på osv. Listan kan göras lång. 

 

Hoppas ni också hade en fin midsommar! 

 

Alltså vilken helg, vilken semester jag har haft, vad livet plötsligt blev helt fantastiskt jäkla bra och vad allt bara kommer att fortsätta att vara så himla bra som det är. 

KENT var ju såklart bättre än mina högsta förväntningar. De rockade scenen som vanligt, spelade de låtar jag absolut ville höra och det bara var så himla fantastiskt att jag ej kan beskriva det.

Kvällen innan var ju också helt underbar. Åt godmiddag på finrestaurang och gick sedan ut och drack några öl. 

 

Allså detta inlägg får vara så här kort och konstigt, men det är allt jag får fram. Kan inte beskriva allt eller hur jag känner. Men är bara så lycklig!