Jag sitter ofta och tänker tillbaka på hur livet var förut. Var det bättre då än nu? Nej det var det inte. Egentligen är det nu som det är som bäst, om man jämför med hur allt var, även fast vissa dagar vill man bara gräva ner sig någonstans. Men aldrig har jag känt mig så stark som jag gör nu. Jag inser verkligen vad sjutton allt tragiskt jag har gått igenom, vad jag har upplevt och sett. Det var inte lätt att växa upp med en alkoholmissbrukad mamma och styvfar.
Jag fick växa upp tidigt, ta hand om familjen och sköta sysslorna hemma. Jag satt vaken på nätterna eftersom jag var tvungen att hålla koll så att ingenting hände. Man kom hem från skolan och öppnade ytterdörren och världens spritlukt smällde en i ansiktet. Jag vet inte ens hur många smärtfulla samtal jag fått som lydit ''mamma ligger på intensiven'', ''de kan inte hitta mamma'', ''mamma har försökt igen''. Första gången jag fick ett sådant samtal var jag väl.. 7 år? Varje dag gick man med den där rädslan och ångesten, tills den dagen samtalet löd ''din mamma finns inte mer''.
Det absolut värsta jag ska ha gjort i hela mitt liv var när jag tog ett sista farväl av henne. Att få se mammas kropp ligga vitklädd i en vit kista inne i ett kallt kapell. Den smärtan som jag kände var outhärdig att jag var tvungen att skrika. Det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
När man var 12 gick man och blev påkörd av en bil. Tänderna slogs ut och jag fick gå och vara tandlös i flera år. Folk har kollat konstigt på mig, de har pekat och de har retat en. Det har krävts många tandläkartider och operationer innan allt blev klart. Det har varit 90% av alla de gångerna har det varit smärtsamma tandläkar besök. Tänder har dragits utan bedövning, operationer har skett utan något lugnande, de skadade tänderna ilade så pass mycket att jag grinade när de skulle laga dem, bedövningen tog ju såklart inte. Det värsta var att jag fick gå igenom det själv.
Man trodde väl att trots den otroliga sorgen efter mammas bortgång, så skulle man väl kunna andas ut och försöka fokusera på livet? Jag valde att bo kvar i Gnarp för att gå klart skolan med mina vänner, så sociala ordnade en fosterfamilj till mig. Man tror ju att de ska vara bra eftersom de fått tilllåtelse att vara fosterföräldrar. Men det var 4 år i helvetet även där
(läs här).
Man har fått sitt hjärta krossat några gånger, motivationen har inte funnits där alla gånger och man orkar nästan inte ens kliva ur sängen ibland.
Det är så jäkla mycket allt. Förstår inte hur jag klarat det? Man intalar sig hela tiden att vara stark. Det finns alldeles för mycket jag vill hinna med i livet och det finns så mycket jag vill uppnå. Jag tänker aldrig ge upp!
