Ett under att du ser mig, som någon som kan ge dig nånting som får dig att vilja vara min
Då man känner igen sig i varena ord i en låt och bara känner det helt rakt igenom benmärgen.
Du blev min räddning, så obeskrivlig stort.
Göteborg
För två månader sedan bilade jag och Malin ner till Varbeg. Vi for på måndagen och kom hem måndagen veckan efter. Vi spenderade en kväll och två hela dagar på Liseberg vilket även var resans mål. Vi bodde mitt ute helt i ingenstans i världens mest läskigaste och nedsläckta bond-by där det finns fullt med majsfält och annat läskigt (men har ni sett Children of the corn eller???!!!).
Vi anlände vid halt tolv på natten, till Malins pojkväns brors lägenhet där vi bodde under hela veckan, efter att vi har bilat sedan klockan 7 på morgonen och sedan ett stopp på Lotta på Liseberg. Det var som att man var med i en skräckfilm när man satt i bilen där och försökte se sig omkring i bilen i byn där han bodde. Inte ett lyse tänt förutom lamporna på bilen då. För att inte nämna paniken när vi var så sjukt nära på att krocka med ett rådjur. :-))
På Onsdagen kom resten av gänget ner från Östersund. Vi bodde 7 personer i lägenheten.
Två helt lyckade utgångar då alla höll ihop, Ullared, bakisdagar, vara full och springa i majsfältet mitt i natten, en shopping dag på stan och mycket mer. Helix får vi ju inte glömma! Åkte den hela 3 gånger. Första gången bestämde vi oss att det var det första vi skulle göra innan vi åker någon annan karusell. Sagt och gjort. Så sjukt kul och härlig! Dock blev det ju ett sådant tryck i ansiktet att man knappt kunde andas eller forma ansiktet så som man ville så man satt ju där i sätet som världens cp. Men herre gud vad nervös jag var när vi hade satt oss och låst fast spännet och vi började röra på oss. Ville ju bara dö! Men jag satte mig i stolen en andra och en tredje gång.
Nåja, här kommer några bilder!
Du håller mig vid liv
Oj oj vad det finns mycket att berätta nu alltså. Det här livet alltså, hur underbart är inte det egentligen? Det där med att få somna med ett léende på läpparna och vakna upp med ett. Då man kan räkna dom dagarna när man är på dåligt humör på fingrarna, men när man väl blir omfamnad av världens bästa så försvinner allt. När man sprider av sig av sin lycka till kunderna på jobbet och man ser ett léende på deras läppar när de tar sina påsar och går ut.
Jag har verkligen insett hur långt i livet jag har kommit, hur jag har utvecklats och blivit allt mer självsäker. Mycket har jag lärt mig från jobbet. Att faktiskt stå på mig när jag tar fast snattare eller något annat dylikt är något som jag aldrig skulle våga göra innan jag började jobba på Lidl. Är så glad att jag nu tillslut fick fast anställning.
Trots min lycka finns det även en sorg i hjärtat. Dagen som jag visste men som aldrig kom, kom ju då tillslut. Mina två hjärtan, älskade, och fina hundar finns ej mer. Vi fick ta ner dem av många anledningar. Det var det absolut bästa för dem och nu får de dessutom vara med mamma. Men så himla tungt och tomt utan dem. Att inte få deras blöta nosar upptryckt i ansiktet när man kommer och hälsar på, att inte få höra deras glada ylningar eller se deras svansar vifta hejvilt när de får syn på en. Älskade Kickan och Killen, vila i frid. ♥
