Jag antar att jag nu snart kommer få säga hejdå till er, om jag ens hinner komma upp och hälsa på innan. Hur mycket det gör ont i mig och hur mycket jag önskade att jag kunde ha er här så finns det väl inte så mycket att göra längre.

Mina älskade goklimpar, som alltid har funnits där. Som alltid kommer springandes till dörren och skriker av lycka när man kommer och hälsar på, som jag alltid tryckte ansiktet i när jag grät, ni får en alltid att må bra. Ni förstår alltid.  

Hur ska jag kunna säga hejdå till de som finns så himla långt in i hjärtat att jag aldrig skulle läka? Hur ska jag kunna säga hejdå till de som funnits med halva livet och som jag älskat redan från första stund? Lillmattes älskade älskade små hårbollar. Mina fina fina vovvar. Vad ska jag ta mig till utan er?