Att kunna gå från världens lyckligaste tjej till en av de olyckligaste på en sådan kort tid var jag inte beredd på. Jag trodde det äntligen var över, jag trodde att det äntligen var min tur att få må bra, att få slippa somna gråtandes på nätterna och vakna upp med ångesten som sliter sönder bröstkorgen. 

I ett år fick jag känna mig trygg, jag fick känna mig lycklig och älskad. Att somna gråtandes hände så sällan att jag kan räkna gångerna. Mina kramper i maggropen jag ständigt kände förr försvann helt. Jag vaknade upp med ett leende på läpparna och jag somnade med ett. 

 

Nu är det som att tiden har spolats tillbaka. Den där knölen i maggropen krampar som aldrig förr, orken finns inte kvar och kudden blir alldeles genomblöt på nätterna. Det är ett under att mina vänner fortfarande orkar med mina telefonsamtal mitt i nätterna, att de fortfarande orkar lyssna på mig och fortfarande inte ger upp hoppet om mig. 

 

Förbannade höstjävel, var du tvungen att komma? Var du tvungen att komma och ta bort min trygghet? Var du tvungen att göra mig till den där ångestdrabbade och vilsna tjejen igen? 

 

ADFSAKBDZOFGZSJDGNFLAGNKsfmaöldbzfnlGUJDLZsköb-xhsdvb .slömkc vbfghusjidemksxvn, cvbjS;LÖmkcvbhSKAL