Klockan var strax över 8 nu denna torsdagsmorgon då vi såg varandra för sista gången på länge. Vi satte oss i en varsin bil och åkte åt olika håll, ovetandes när vi kommer kunna famna om varandra nästa gång.

Från och med nu måste jag komma på ett sätt att kunna somna om nätterna utan din trygghet, att inte ha någon som väntar på mig hemma när jag kommer hem från jobbet, att inte få vila mitt huvud på ditt bröst och jämföra våra hjärtslag, att inte få dina dagliga kyssar och inte kunna få krama om dig när jag vill.

Jag måste avvänja mig att inte tro att det är du som kommer in genom portdörren när den smälls igen och ekar in genom lägenheten.

Vem ska nu kittla mig tills jag nästan skriker efter andan? Vem ska nu byta ut toarullen inne på toaletten? Och vem ska nu sitta och klia mina ben?

 

Jag förstår inte hur jag fungerade förut innan jag hade dig.

 

Antar att jag nu får försöka ägna mig åt jobbet, göra galenskaper med mina vänner och trösta mig själv i kudden.. Tills jag sätter mig på tåget ner till dig.