När det gör så ont att man inte vet vart man ska ta vägen. När det gör så ont att tårarna inte kan sluta rinna. När det gör så ont att du bara vill kräkas. Pang bom rasade hela min värld samman och jag fattar ingenting. Inga svar. Ingenting. Klart jag inte ska få vara lycklig, nej nej.

 

I måndags gick jag och tatuerade mig, äntligen. Det är en tatuering jag länge har velat göra och hade till och med en tid inbokat för den för 1 och ett halvt år sedan. Jag backade ur då av olika anledningar. Men nu sitter den där, och jag kan inte vara nöjdare!

 

Det är en svala som symboliserar frihet. Denna tatuering är en hyllning till min starka mamma som gått igenom allt, som varje dag bar på en slags tyngd som ingen av oss kunde förstå.
Imorgon är det 5 år sedan hon valde att avsluta sitt liv. Hon fick inte den hjälp hon behövde eller bad om så hon såg ingen annan utväg. Nu är hon fri, lika så svalan som flyger på handleden min.

 

Jag hade precis fyllt 15, och nu har jag precis fyllt 20. Jag har hela mitt liv framför mig utan dig. Men jag tror jag kommer kunna leva med det, så länge jag vet att du inte känner någon smärta alls och att du har det bra, för det har du sagt till mig att du har nu.

 

Mamma, jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Tack för allt som du lärde mig och tack för våra 15 år tillsammans. Tack för att du funnits för mig och tack för alla våra fina och underbara stunder. ♥

 

Klockan var strax över 8 nu denna torsdagsmorgon då vi såg varandra för sista gången på länge. Vi satte oss i en varsin bil och åkte åt olika håll, ovetandes när vi kommer kunna famna om varandra nästa gång.

Från och med nu måste jag komma på ett sätt att kunna somna om nätterna utan din trygghet, att inte ha någon som väntar på mig hemma när jag kommer hem från jobbet, att inte få vila mitt huvud på ditt bröst och jämföra våra hjärtslag, att inte få dina dagliga kyssar och inte kunna få krama om dig när jag vill.

Jag måste avvänja mig att inte tro att det är du som kommer in genom portdörren när den smälls igen och ekar in genom lägenheten.

Vem ska nu kittla mig tills jag nästan skriker efter andan? Vem ska nu byta ut toarullen inne på toaletten? Och vem ska nu sitta och klia mina ben?

 

Jag förstår inte hur jag fungerade förut innan jag hade dig.

 

Antar att jag nu får försöka ägna mig åt jobbet, göra galenskaper med mina vänner och trösta mig själv i kudden.. Tills jag sätter mig på tåget ner till dig.