Jag påbörjade att läsa en bok som jag har fått lånat av min moster, Kirre heter den. Jag har hunnit läsa 1/4 del av boken och jag har gråtit vid flera tillfällen. Den är så gripande och så sorglig att man inte kan hålla tårarna borta.

Handling: I många yrken möter man de trasiga barnen utan att egentligen ha nå gon djupare kännedom om deras livsvillkor. Barnen bara finns där till sammans med alla de andra de som lever välordnade liv och som får sina behov av kärlek och trygghet tillgodosedda. När problemen tornar upp sig kommer kraven på att den som stör måste bort. Men det finns andra möjligheter. I boken möter vi Kirre och de professionella människor inom social tjänsten, förskolan och skolan som involveras i hans liv, och även hans fosterföräldrar. För Ingeborg, lärare och en av bokens huvudpersoner, innebär mötet med Kirre en chans till både personlig och professionell utveckling, en utveckling som blir till stor glädje både för Kirre, henne själv och för skolan. Gunilla O. Wahlström är lågstadielärare. Hon har en rad påbyggnadsutbildningar i USA och England i konflikthantering samt handledarutbildning och utbildning i psykosocialt arbetssätt inom S:t Lukasstiftelsen.

Jag tycker att det är ganska nyttigt att läsa såna där böcker, det får en att öppna ögonen och tar barnen mer på allvar när de är besvärlig eller får ett riktigt utbrott på dagis eller på skolan. Många blundar och drar slutsatser som att de har damp, ADHD eller någon annan sådan sjukdom. Eller att barnet bara provocerar eller vill ha uppmärksamhet.
Många förstår inte att många av de barn som är besvärlig är ett trasigt barn, att de har varit med om något fruktansvärt och inte fått den kärlek eller uppfostran som ett barn ska ha. Det är så himla sjukt att barn ska behöva ha det sådär, att de ska behöva vara trasig och inte ha en endaste trygghet. Blir alldeles gråtfärdig då jag tänker på det.
Det var också med en kille i boken som heter Billy, han var så olycklig hemma att när han som 5 åring, tog livet av sig. Han var alldeles blek, undernärd, blåslagen och har varit utsatt för sexuella övergrepp. Tänk att det händer i riktiga livet, att det finns miljoner barn som är så utsatt som inte har någon trygghet alls. Det är så himla hemskt. Att det finns människor som kan göra så mot sina egna barn, som man ska kunna sitta och titta på i flera timmar och bli alldeles varm och tårögd av lycka att man har dem, att man är så stolt över dem och bara önskar att man kunde ge dem mer kärlek än vad man någonsin kan ge. Man ska kunna göra allt för sitt barn, trösta och torka deras kinder när de är ledsen, stötta dem och alltid finnas för dem och aldrig svika dem.
Nu är ju inte direkt jag mamma och kan föreställa mig kärleken till sina barn, men jag har två underbara syskonbarn som jag känner en sådan otrolig kärlek för, de skulle jag kunna göra allt för och jag skulle aldrig i hela mitt liv någonsin svika eller göra dem illa på något vis. De är det finaste jag vet och jag är så stolt över att vara moster åt världens finaste pojkar!