Hela morgonen har jag bara haft en känsla av att jag bara vill skriva och skriva för att skriva av mig, men jag vet inte riktigt vad det är jag ska skriva? Jag vet inte vad det är som vill komma ut. Jag vill få bort den där känslan, den där obehagliga känslan i magen och trycket över bröstet. Hur får jag bort det? Den där konstanta känslan att jag vill tömma tårkanalerna.

På senaste tiden har jag tänkt mycket på mamma. Jag känner mig så dum över att jag inte visade henne hur mycket jag älskar henne. Att jag var så arg och besviken på henne så mycket som jag var och bara gick ifrån henne när hon satte sig bredvid mig, hur jag inte brydde mig när hon sa att hon älskade mig och inte svarade tillbaka utan bara gick vidare och smällde dörren efter mig. Hon menade aldrig att göra någon av oss ledsen eller besviken. Det kändes bara inte rätt, för det kändes inte som min mamma, inte när hon var den där andra personen.
Idag förstår jag henne, idag vet jag varför hon gjorde som hon gjorde. Det tog mig inte lång tid innan jag kunde förstå det. Hon har kämpat ända sedan hon var liten, hon har alltid varit en kämpe. Men ibland orkar man inte kämpa längre, det tar aldrig slut med smärtan och de inre rösterna tar över. Man ser inget ljus mer och ser ingen annan utväg. Man tror att alla runt omkring sig får det mycket bättre utan en då de slipper se den andra personen man blir. Den personen ingen känner, inte ens en själv.

Idag funderar jag mycket på hur det skulle vara om du fortfarande var vid liv, hur hade du sett ut? Hur hade du varit som mormor? för du har ju faktiskt två helt underbara barnbarn nu. Hade du fått riktig hjälp och kunnat släppa flaskan?
Det gör ont i mig när jag vet att jag inte kommer att slänga mig i din famn när jag springer ut på studenten, att du inte står där och ler sådär mycket som du brukar göra, och gråter av lycka för att du är stolt över mig.

Jag får ofta upp scener i huvudet hur det var när det var som allra värst. När jag satt vaken flera nätter bara för att se att du inte skulle göra något. När jag satt i din famn och grät en hel natt tillsammans med dig. Och jag kan fortfarande höra när socialarbetaren bad mig sätta mig ner för att sedan säga "Din mamma finns inte mer". Jag ser mig själv framför mig hur mycket jag stod ute och skrek och grinade i mommas famn när vi skulle gå in i kapellet för att ta ett sista farväl av dig när du låg där i din vita kista klädd i vita kläder med händerna på magen. Ena handen hade hunnit blivit blå.

Ända sedan jag var 7-8 år så hade det inte varit en enda dag då jag gick och var orolig över dig, för det var då någon gång jag fick första hejdåhälsningen. Jag bara grinade och grinade, för jag kunde inte föreställa mig ett liv utan dig. Lyckligt vis hann de hitta dig och rädda dig, som så många andra gånger.

Om jag ändå visste att torsdagen den 21 augusti 2008 (två dagar innan du lämnade oss) skulle vara den allra sista gången jag såg dig vid liv, då hade jag aldrig låtit dig släppa mig ur din famn. Jag behöver dig, jag vill kunna sitta och skratta med dig som vi brukade göra, kunna gå och lägga mig bredvid dig i sängen på kvällarna och titta på tv med dig, vakna av att jag hör dig gå på nedervåningen och börjar koka kaffe eller sätter dig och tar en rök, då fanns det inga tankar om att somna om, hur tidigt det än var. Jag gick alltid ner för att krama dig godmorgon.

Livet är så orättvist, du som hade världens godaste hjärta och var världens finaste, varför skulle just du få ha det så som du hade? Du förtjänade det inte, du hade inte gjort något. Jag förstår ingenting av den biten, och det är väl något jag aldrig kommer att göra heller.



Ord går inte att beskriva hur mycket jag älskar och saknar dig. ♥