Jag måste verkligen få berätta!

I nästan hela mitt liv så har jag haft motgångar. Det har varit som att gå i en rejäl snöstorm i 2 meters djupsnö med ett paraply åt helt fel håll medan vinden och snön piskat mig i ansiktet. Hela förra året hade jag ingen motivation till någonting. Min skalle var fylld med en massa tankar som jag inte kunde rensa bort. Jag kände ständigt den där knölen i halsgropen och trycket i bröstkorgen. Jag hade så sjukt mycket i skolan att jag hamnade efter. Jag var stressad och hade en sådan ångest att jag inte orkade plugga eftersom jag hade så mycket annat att tänka på. Jag fick till och med en panikångest-attack när jag stod och duscha. När jag stod och skulle hålla tal bröt jag ihop eftersom jag kände en sådan press.
Jag själv var väldigt osäker, visste inte vad jag ville eller vem jag var. Jag var väldigt negativ och lät andra få trampa på mig. Jag kände mig helt fast i den där snöstormen. Hur mycket jag än gick så kändes det aldrig som om att jag tog mig någon stans.

Idag kan jag äntligen säga "Bra!" när någon frågar mig hur jag mår, utan att ljuga. Jag har lärt mig och sett så himla mycket i min vandring hit jag är nu. Jag började att gå på samtal och pratade ut om precis allt som tyngde ner mig och det är nog det bästa jag har gjort, för på så vis fick jag äntligen ordning på min skalle och kunde gå vidare.
Jag har blivit mer självsäkrare och vågar ta för mig mer. Jag vet vem jag är och jag ser saker och ting i ett annat perspektiv. Jag har bra med motivation så jag kan ta mig till det liv som jag vill leva. Jag lever mitt liv nu, och jag ska bannemig inte låta någon få ta det ifrån mig eller få mig tillbaka till mitt gamla jag. Jag själv kommer aldrig att svika mig själv, göra saker som jag inte vill eller låta någon behandla mig hur som helst.

Just nu känner jag mig som allra starkast. I denna snöstorm har jag även haft några ljuspunkter som min älskade familj och mina två älskade syskonbarn, mina älskade vänner som alltid trott på mig och stått vid min sida, min älskade mamma som jag träffar i mina drömmar om nätterna, att få träffa Tokio Hotel, gå på konserter och bara göra sådant som jag älskar att göra. Hade jag inte haft något eller fått gjort något av det här så skulle jag inte stå här idag. Jag är så enormt tacksam över att jag aldrig svek mig själv eller någon annan, att jag bara fortsatte när allt var som svårast. Det gäller att inte ge upp. Man ska bara fortsätta att gå, för man kommer faktiskt någon stans. Visst finns det en bit kvar att gå, men det känns inte långt kvar nu.