Jag är så jävla ledsen och trött på allt det här. Varför är det jag som ska gå runt och vara en måltavla för? Varför det alltid ska vara jag som alla drar och sliter i tills jag går i tusen bitar varje dag? Jag behöver absolut inte det här. Jag har nog mycket med skolan och andra saker än att bara få ännu mer tyngd att bära. Nog är jag stark men inte tillräckligt! Fortsätter det så här så släpper jag och skiter i precis allt och alla, DÅ vänder jag ryggen om er. Så tänk efter för! Det är för eran och mammas skull jag fortsätter att kämpa, inte för min.
Jag önskar bara att det fanns en utväg från det här.

Jag är evigt tacksam över att jag har haft mina otroligt fina och underbara vänner som har funnits, uppmuntrat och lånat ut sin axel när jag har mått som mest dåligt, vilket dom gör fortfarande. Om jag inte hade haft er hade jag aldrig klarat mig så långt som jag gjort. Om jag bara visste hur jag ska kunna tacka er? Ni är allt för mig och ni är ljuset i det mörka. Försvinner ni ifrån mig överlever inte jag.

Tack för allt mina käraste, vad hade jag gjort utan er?