Gosh vad jag saknar tider. Men endån så gör jag inte det pga en sak. Den sommaren jag och Elin var nästan jämt med varandra, åh vad jag saknar det. När jag sov hos henne 2 nätter i rad och vi gick från norrfjärden till sörfjärden och tillbaka. Jag verkligen verkligen saknar det. Haha när vi kollade på pokémon innan vi skulle sova.
Min Sandras och Amandas sommar som var. Fast den sommaren var väldigt väldigt deprimerande. Men med dom så var allt fantastiskt. Sommaren jag var väldigt mycket med Diana, när vi tog kort på oss när vi hoppade studsmatta och när vi flamsade som allra mest.  Det är så mycket mer jag saknar så det  är nästan så jag börjar grina så fort jag tänker på det. Jag får ju absolut inte glömma alllllllla minnen jag haft med Malin. Hon och jag som gjort det mesta med varandra. Sov ute på studsmattan, hälsade på vrål kändisen Curtan och en massa mer.

Och jag saknar mammas och mina dagar i stan när vi fikade, pratade och skrattade. Alltså, det känns fortfarande så jävla overkligt att hon inte finns mer. Det känns som om att det var igår som jag träffade henne sist. Det är så mycket som jag bara vill berätta för henne. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit när jag bara har suttit tänkt på allt. När hon drar bak håret med händerna, när hon kommer småfnissandes och bara vill skynda sig iväg för hon gjort bort sig eller nåt liknande. Jag brukar inbilla mig att jag hör hur hon går på nedervåningen och sätter sig på pallen hur den knakar och ränder sig en rök. Då jag gick ner och kramade henne. Folk ser mig som en glad person och jag ser oftast verkligen glad ut, men inombords så gråter jag. '' Flickan ler men gråter när ingen ser'' så är det.
Jag känner mig oftast ensam men jag har jätte många som bryr sig om mig och jätte mycket kompisar som finns för mig. Och jag är väldigt tacksam för att dom lyssnar och stöttar mig och att jag kan lita på dom ända upp till 110%. Om jag inte hade mina vänner så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. ♥