Den stora frågan är ju vad sjutton jag gör här igen egentligen? Vad fick mig att logga in på blogg.se egentligen för första gången på 3 år? Jag vet faktiskt inte, det slog mig bara att det kanske skulle vara skönt att skriva ett inlägg här igen, just idag.

 

Hej förresten! Antar att det inte är någon som är inne här och läser eller längre hoppas på att jag ska skriva något. Helt ärligt så har jag inte känt behovet för det så därför blev det ett långt uppehåll.

Men hur är det med mig då är frågan? Hur fungerar livet i Stockholm? Är jag och Mr T fortfarande tillsammans? Vad vill ni ha för smaskigt skvaller? Lugn, jag ska berätta allt! 

 

Ni vet den där känslan när man har träffat den rätte, när det inte går att föreställa sig något annat och att varje dag tillsammans känns som en gåva? Låter så äckligt klyschigt men gud förbannat vad det känns så bra. Och vi har varit tillsammans i 4,5 år nu. Ser hela framtidens resor och barn framför mig tillsammans med min Tom. Ni vet när man plötsligt snubblar, så står människan där och tar emot en och peppar så man reser sig igen. 

 

På senaste tiden har jag känt mig ganska fylld med ångest och stress. Mina symptom som jag hade under tiden jag gick gymnasiet har kommit tillbaka. Äter allergitabletter regelbundet pga. klåda i handflatorna och under fötterna. Det började redan för 2 somrar sedan (?) och det slutar aldrig. Varannan dag börjar det klia och det är då tidigare dos har gått ur kroppen. Uppsökte läkaren för det men han kunde inte förstå vad det var eftersom det inte syns något i varken händerna eller under fötterna och konstanterade då på att det var något med stress, eftersom jag upplevt liknande förr. 
Nu den senaste veckan har jag märkt att jag börjar få stressutslag på kroppen i samband med klådan och sist men inte minst, mina sömnparalyser har kommit tillbaka.
Bara härom natten slumrade jag till efter att jag vaknat till, och ni vet den där scenen från New Moon när Edward har lämnat Bella och hon bara ligger och skriker i sömnen? Exakt så är det. I min sömnparalys ligger jag så och skriker och kämpar och helt från iingenstans dyker mamma upp mitt framför mig. Jag kan inte röra på mig och man vill bara bort. Allt var så verkligt och så läskigt. Det skulle vara en perfekt scen för en skräckfilm. 

Varje gång jag vaknar upp från en paralys känner jag mig alltid så vek och nedstämd. 

Vissa dagar har jag känt mig så nedstämd att en panikångestattack har utlösts. Jag sitter bara och kippar efter luft och riktigt fulgråter. Det jobbiga är att det är så svårt att förklara vad exakt det är som triggar igång känslorna, men det kan vara för att jag är i en period i mitt liv där det händer så mycket förändringar. Jag hatar förändringar, jag vill ha min trygghetsbubbla och aldrig lämna den, men jag vet att i längden så är det bara bra för mig. 

Jag hamnar ofta i konflikt med en person som har stått mig allra närmast. Men jag har insett att jag inte kan ta för mycket och att jag inte kan bli behandlad hur som helst. Min energi tar slut direkt. Det är faktiskt första gången jag känner mig kvävd av en person. Och ni vet när en person har betytt så jäkla mycket för en men man vet att det inte fungerar längre och måste göra något åt det, men det tar emot. Jag har så många gånger försökt göra något åt det, men jag kan inte längre hantera situationen eller göra något för att förändra den. Då jag inte vet hur jag ska hantera det blir det bara att jag gömmer mig. För jag menar, hur klipper man bort någon från ens liv bara sådär? Och hur löser man problemen med någon som vägrar lyssna och inse vad för fel den gör?

 

Jag jobbar fortfarande kvar på Lidl men har gått ner i timmar eftersom jag börjat plugga till Tandsköterska på heltid. Allt förändrades på Lidl och det gjorde det direkt när företaget började tänka på effektivitet och slutade bry sig om personalens mående. Mitt mål är att plugga klart utbildningen som är på 1,5 år och sedan säga upp mig direkt, och det kommer jag göra med världens fest!
När jag förändras som person negativt och får en klump i magen när jag ska till jobbet, kände jag att det var dags för en förändring.
Mitt beslut att läsa till Tandsköterska var väldigt spontant faktiskt. Det tog mig 5 minuter från att hitta utbildningen tills att jag sökte den. Jag fick komma och köra intagningsprov och kom in som reserv på 20 plats. Plötsligt en dag fick jag ett mail från skolan där det stod att jag blivit antagen. Jag hoppas verkligen det känns bra hela vägen nu. 
Idag gjorde jag faktiskt min första tenta och på måndag ska jag ut på min första praktik i 3 veckor. Är sjukt nervös men det kommer nog gå bra. Jag vet att jag kommer lära mig sjukt mycket under denna praktiktid. 

 

Hur trivs jag i Stockholm då? Fortfarande väldigt bra måste jag säga! Men jag gillar inte att vara inne i staden, den triggar igång ångest. Jag älskar Solna, Sundbyberg och den norra delen av Stockholm. Tur att jag både går i skolan, jobbar och bor inom det området. 

Och för att avsluta denna nedstämda inlägg med något positivt - världens finaste tjej föddes i April. Jag har blivit faster! Hon är helt perfekt, hon har allt. Blir alldeles varm i hjärtat och rörd bara jag tänker på henne. Och hur otroligt fin Tom är med henne.Han är med helt såld. Liksom kolla på henne: