Jag förstår inte varför livet kan vara så jäkla förjävligt för dem som förtjänar det minst. De som har hjärtan av guld, som aldrig skulle göra en fluga förnär och alltid ställer upp och alltid finns för en annan. De som är det bästa som finns helt enkelt. Jag förstår inte? Det är inte rättvist..

Jag önskar verkligen att jag kunde fånga in allt jävelskap i en stor låda och sedan kasta in den i stor fet brinnande brasa. Jag önskar verkligen att det fanns något som jag skulle kunna göra för att få stopp på allt. Men det finns inget jag kan göra, och det gör ont i mig för det. 

 

 

Så jäkla grym låt! 

 

Tjaa!! 

 

Vad har hänt i mitt liv sedan jag bloggade sist? Nu ska vi se.

 

1. Skrev på att nytt jobbkontrakt här om veckan och har nu 10 timmar mer än vad jag har haft tidigare. Känns så himla kul. Så jag har jobbat och jobbat.. och jobbat! 

 

2. I onsdags förra veckan for jag till Brunflo. Det var egentligen tänkt att jag skulle åka dit på fredagen, men när jag står där och målar ögonfransen och gör mig klar för jobbet så ringer telefonen. Momma var på väg till akuten så jag fick panikringa till jobbet, slänga ner nå ombyten i väskan och eftersom det blev fel hela tiden när jag skulle köpa biljett på internet så råkade jag spärra nå nummer, så jag fick ju springa allt fan jag kunde till tågstationen för att köpa biljett där då. Stressade så pass mycket att jag var så nära på att tuppa av. Jag bara kände hur nära jag var på att spy och hur allt började snurra. Fick ju ta första bästa tåg som gick och jag hade typ 40 minuter på mig att hinna allt. 

 

I Brunflo träffade jag även mina älskade syskonbarn. Det är helt sjukt vad dessa småknattar kan få mig att känna, hur varm i hjärtat jag blir av dem och hur högt de får mina mungipor. Kommer leva länge på alla goa kramar och pussar jag fått av dem i helgen. ♥

 

3. I måndags efter jobbet hämtade Zoofie och Lucas upp mig på jobbet, vi for sedan iväg och tatuerade oss, jag och Zoofie. Ont som fanders gjorde det också, men det var det värt. Tog ju typ bara 10 min. 

 

4. Idag på jobbet skämde jag ut mig totalt. Men det är ju som vanligt det. Här hade man bakat hela jäkla morgonen som vanligt. Det absolut sista jag bakade var wienerbröd. Jag skulle bara kleta på lite glasyr och det fanns inte så himla mycket kvar i glasyrpåsen, så jag fick stå och kämpa och klämma ut det sista så det räckte precis. Kändes onödigt att öppna en helt ny till typ ett wienerbröd liksom. Mja, och när jag var på väg ut från bakrummet så snubblar jag över en kartong med bröd jag hade ställt på golvet. Jo men jag flyger ner på golvet och plåten flyger åt ett helt annat håll. Strödde ut en massa wienerbröd på Lidl. Tänkte bara att det kunde vara fint för kunderna när de kommer och ska shoppa. Tänkte också att jag kunde stå för underhållet också och göra några snygga moves. De tittade bara på mig. Rörde inte en min. Frågade inte ens hur det gick. Det är tacken det efter att man stått och bakat från halv 7 på morgonen till halv 10 för dem. :-) 

Jag sitter ofta och tänker tillbaka på hur livet var förut. Var det bättre då än nu? Nej det var det inte. Egentligen är det nu som det är som bäst, om man jämför med hur allt var, även fast vissa dagar vill man bara gräva ner sig någonstans. Men aldrig har jag känt mig så stark som jag gör nu. Jag inser verkligen vad sjutton allt tragiskt jag har gått igenom, vad jag har upplevt och sett. Det var inte lätt att växa upp med en alkoholmissbrukad mamma och styvfar.

 

Jag fick växa upp tidigt, ta hand om familjen och sköta sysslorna hemma. Jag satt vaken på nätterna eftersom jag var tvungen att hålla koll så att ingenting hände. Man kom hem från skolan och öppnade ytterdörren och världens spritlukt smällde en i ansiktet. Jag vet inte ens hur många smärtfulla samtal jag fått som lydit ''mamma ligger på intensiven'', ''de kan inte hitta mamma'', ''mamma har försökt igen''. Första gången jag fick ett sådant samtal var jag väl.. 7 år? Varje dag gick man med den där rädslan och ångesten, tills den dagen samtalet löd ''din mamma finns inte mer''. 

 

Det absolut värsta jag ska ha gjort i hela mitt liv var när jag tog ett sista farväl av henne. Att få se mammas kropp ligga vitklädd i en vit kista inne i ett kallt kapell. Den smärtan som jag kände var outhärdig att jag var tvungen att skrika. Det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. 

 

När man var 12 gick man och blev påkörd av en bil. Tänderna slogs ut och jag fick gå och vara tandlös i flera år. Folk har kollat konstigt på mig, de har pekat och de har retat en. Det har krävts många tandläkartider och operationer innan allt blev klart. Det har varit 90% av alla de gångerna har det varit smärtsamma tandläkar besök. Tänder har dragits utan bedövning, operationer har skett utan något lugnande, de skadade tänderna ilade så pass mycket att jag grinade när de skulle laga dem, bedövningen tog ju såklart inte. Det värsta var att jag fick gå igenom det själv. 

 

Man trodde väl att trots den otroliga sorgen efter mammas bortgång, så skulle man väl kunna andas ut och försöka fokusera på livet? Jag valde att bo kvar i Gnarp för att gå klart skolan med mina vänner, så sociala ordnade en fosterfamilj till mig. Man tror ju att de ska vara bra eftersom de fått tilllåtelse att vara fosterföräldrar. Men det var 4 år i helvetet även där (läs här).

Man har fått sitt hjärta krossat några gånger, motivationen har inte funnits där alla gånger och man orkar nästan inte ens kliva ur sängen ibland. 

Det är så jäkla mycket allt. Förstår inte hur jag klarat det? Man intalar sig hela tiden att vara stark. Det finns alldeles för mycket jag vill hinna med i livet och det finns så mycket jag vill uppnå. Jag tänker aldrig ge upp!